Jessica Klinte

Hade inte tankt att skriva detta har men jag gor det anda. Detta kommer nog bli det mest personliga jag nagonsin skrivit. Jag vill att folk skall forsta att livet har ar inte alltid en dans pa rosor som jag manga ganger kanske far det att framsta som pa bloggen.

 

Forra veckan torsdagen den 24 oktober kommer bli ett datum jag aldrig kommer glomma.

 

Runt nio tiden pa torsdagskvallen lag jag och min pojkvan, Felisian hemma i sangen och skulle sova efter en hard arbetsdag. Felisian fick ett samtal och han reser sig snabbt upp i sangen och svarar till mannen i telefonen "jag kommer nu" nar han lagt pa berattar han att vi maste aka med ett mycket sjukt barn till mafinga (narmsta staden 40 min fran byn). Det finns inte ambulanser har och var projektbil ar en av dom enda bilarna i byn. Jag hoppade upp i sangen slet at mig en klanning och ett tyg att bara over axlarna da det var kallt. Vi sprang ut till bilen och akte fort upp till "vardcentralen" i byn. Dar stod mamman till de tre ariga barnet och tva slaktingar och en av dom hade barnet i famnen. Dom satte sig i bilen och jag borjade fraga dom vad som hant.

Vid tretiden under torsdagen hade barnet fatt ett anfall och efter de fallit ihop. Han hade inte reagerat pa nagot sedan dess och systrarna pa vardcentralen kunde inte hjalpa honom. Han lag i famnen pa hans moster med ogonen halvt slutna. Han andades oregelbundet men hjartat slog i normal takt. Vi fick stanna ett par ganger pa vagen for att kolla sa att han fortfarande andades. Dom drog i mig och fragade om jag visste vad det kunde vara antagligen for att dom tror att jag som vit har mer kunskap. Jag kande mig sa otroligt hjalplos. Vi parkerade utanfor sjukhuset vid 10-tiden och mamman och de tva slaktingarna till henne sprang in med barnet i famnen.

 

Felisian sa till mig att vi skulle vanta har nagra minuter for att slaktingarna skulle med i bilen hem och mamman skulle stanna kvar pa sjukhuset och overnatta med sonen. Men minutrarna gick 22.47 kommer en av slaktingarna tillbaka till bilen och berattar att den barnet hade dott. Jag ville skrika hogt men jag kande inte att jag hade den ratten nar jag satt dar tillsammans med en slakting. Nar han gick ur bilen och tillbaka in pa sjukhuset brot jag ihop totalt.  Jag fragade felisian om vi skulle aka hem nu. Han sa ja men vi maste vanta pa dom andra och barnet skall med hem. Jag kunde knappt tro mina oron den lilla killen som jag bara far nagon timme sedan holl levande i mina armar skulle nu ligga har livlos i bilen. Vi korde ner bilen till "barnavdelningen" den forsta som kom in i bilen var mamman hon skrek, grat och sparkade och slog med knytnavarna. Efter det kom mostern med barnet i famnen. Det var ofattbart, det sag bara ut som om han sov. Tyget jag tog med mig nar vi akte la jag over kroppen och nar alla satt i bilen akte vi mot matanana igen. De tog 40 minuter men de kandes som en evighet. Val framme hade ryktet spridit sig i byn sa nar vi parkerade framfor mammans hus moter vi av ett tiotal kvinnor vissa av dom skrek andra lag pa marken och grat. Vi gick in med dom, jag till kvinnorna och felisian till mannen. Vi kvinnor satt i en ring i deras lerhus med barnet i mitten av oss och grat och holl om varann. Den natten grat jag mig till somns.

Sa hastigt, sa orattvist och sa ratt.

 

Denna familjen bor i pa vagen ner till mitt hus och jag aker forbi dom varje dag, han stod alltid och vinkade med ett leende pa lapparna. Vi har varit dar och besokt dom da en volontar kopt tva getter till familjen som har det valdigt dalig stallt.

 

Varje morgon efter att nagon har avlidit spelas det trummor i byn sa att alla hor. Det konstiga ar att under de nastan totalt tva ar som jag har spenderat har har jag aldrig hort trummorna men den fredagen vaknade jag strax innan sex av ljudet av trummorna. Detta gor dom for att "kalla" folk till begravningen. Jag gick pa begravningen tillsammans med hudratals manniskor. Min allra forsta begravning i Tanzania och jag vet att det kommer bli manga fler.

 

For ett par veckor sedan blev en annan av vara narmsta grannar mordad och for nagon manad sedan fodde en kvinna sitt spadbarn i hennes utedass da hon inte ville behalla barnet.