Ett föräldralöst barns tårar.
Gertrida Kilas kom till oss för 1,5 år sedan fortfarande sörjde hon sina föräldrars död. Hon grät så fort hon kom i närheten av vatten, hon skakade av rädsla när hon såg en vit person, hon hade händer och fötter fulla av mask och pratade tyst med nedsänkt huvud. Hon kom och satte sig i mitt knä idag med tårarna rinnande längs kinderna och hon säger att hon saknar sin mormor den enda släkting hon har kvar i livet.
Våra 18 änglar har fått chansen till ett nytt liv och har utvecklats otroligt mycket sedan de flyttade in på barnhemmet. Men då och då gör sig det förflutna påmint. Jag önskar att kunde krama bort alla era hemska minnen. Ni kommer för alltid vara älskade, ha tak över huvudet och ha mat för dagen. De ska jag se till och jag lämnar er aldrig!
