Linnea Öman, min högra hand och underbara vän.
Jag skulle kunna skriva en hel novell om henne. Vi träffades för första gången i Tanzania 2012 och jag glömmer aldrig den dagen då fick för oss att bygga en skola och började planera detta. Jag höll just då på att färdigställa barnhemmet och drömmen om en skola kändes avlägsen, men tänk att nu för drygt två år senare står de en skola på den mark vi då tittade ut. Barnhemmet är öppnat och i full gång. Två år är absolut ingen livstid men hon har under den här tiden blivit en av mina allra närmsta vänner. Vi har upplevt otroligt mycket tillsammans och jag är så tacksam över att ha henne vid min sida. Vi är nog på många sätt varandras raka motsats men vi har insett att vi inte kunde kompletterat varandra bättre.
Jag har sagt det förut men jag säger det igen, något hon är otroligt bra på är att skriva. Hennes blogginlägg gör mig alltid berörd. För ett tag sedan skrev jag att jag inte kunde sätta orden på allt jag älskade med Tanzania och ett par dagar efteråt publicerar hon denna texten på vår FB-sida.. Ingen kunde beskrivit det bättre...
"Jag älskar människorna här för det första, de jag känner och de jag tycker om. Jag älskar hur de kämpar, överlever, och hur de ler samtidigt som de gör det.
Jag älskar gemenskapen, humorn och det genuina i att sitta öga mot öga och umgås. ...Ibland utan ord.
Jag älskar närheten till skrattet samtidigt som jag beundrar ärligheten i att visa ilska, att kunna höja rösten för att sedan bli vänner.
Jag älskar barnen här, jag älskar deras närhet till naturen, deras sätt att hitta en leksak i en kapsyl och deras styrka att ta sig igenom de mest fasansfulla händelser.
Jag älskar hur de visar sin kärlek till varandra, hur de alltid vill hjälpa till. Hur de kan förvandla vardagen till en lek och på så sätt göra det gråa alldeles skinande gult.
Jag älskar takten, rytmen, musiken. Jag älskar att var jag än går känns det som att jag går i en musikvideo. Jag älskar att det inte är konstigt när man går och sjunger på vägen upp mot byn. Att dans inte är något för speciella personer med en viss grad av taktkänsla, det är en del av vardagen och något som alla är välkomna att delta i.
Jag älskar färgerna. Det gröna i träden, det bruna i sanden och kontrasten med alla obeskrivligt vackra tyger som sitter på varje kvinnas kropp.
Jag älskar styrkan. Att bära 10 liter vatten på huvudet utan att ens sucka, att hugga ned ett träd utan att klaga, att slänga tre och tre tegelstenar genom luften till någon som tar emot de utan att över huvudtaget blinka.
Jag älskar det enkla. Det enkla i att laga mat över elden, att inte behöva en spis. Att vara totalt koncentrerad på att tvätta i timmar, eftersom ingen tvättmaskin finns. Axelryckningen vid att lämna ifrån sig telefonen i en halv dag för att den behöver laddas. Lyckan i att känna sig ren efter att ha skopat vatten över sig i en balja i ett mörkt hörn, för att man verkligen var smutsig innan. Känslan efter att ha sopat ett jordgolv rent, eftersom det inte finns någon dammsugare i världen som skulle kunna gjort det bättre.
Jag älskar familjekänslan. Att man accepteras som en familjemedlem, nästan hellre än en vän. Att alla med självklarhet är bröder och systrar, mödrar och fäder. När man lärt känna varandra blir man sällan kallad annat än mamma, pappa, syster eller bror. Alla äldre kvinnor är barnens mormor och alla är välkomna för en måltid eller ett samtal i ens hem.
Jag älskar att man inte har bråttom till något, för att man lever i nuet. Det gör inget att tiden går, för man kan njuta i stunden. Man behöver inte skynda genom livet, för livet pågår här och nu, och försöker man skynda igenom det kommer man bara komma ut på andra sidan och se vad man missat."
Jag älskar gemenskapen, humorn och det genuina i att sitta öga mot öga och umgås. ...Ibland utan ord.
Jag älskar närheten till skrattet samtidigt som jag beundrar ärligheten i att visa ilska, att kunna höja rösten för att sedan bli vänner.
Jag älskar barnen här, jag älskar deras närhet till naturen, deras sätt att hitta en leksak i en kapsyl och deras styrka att ta sig igenom de mest fasansfulla händelser.
Jag älskar hur de visar sin kärlek till varandra, hur de alltid vill hjälpa till. Hur de kan förvandla vardagen till en lek och på så sätt göra det gråa alldeles skinande gult.
Jag älskar takten, rytmen, musiken. Jag älskar att var jag än går känns det som att jag går i en musikvideo. Jag älskar att det inte är konstigt när man går och sjunger på vägen upp mot byn. Att dans inte är något för speciella personer med en viss grad av taktkänsla, det är en del av vardagen och något som alla är välkomna att delta i.
Jag älskar färgerna. Det gröna i träden, det bruna i sanden och kontrasten med alla obeskrivligt vackra tyger som sitter på varje kvinnas kropp.
Jag älskar styrkan. Att bära 10 liter vatten på huvudet utan att ens sucka, att hugga ned ett träd utan att klaga, att slänga tre och tre tegelstenar genom luften till någon som tar emot de utan att över huvudtaget blinka.
Jag älskar det enkla. Det enkla i att laga mat över elden, att inte behöva en spis. Att vara totalt koncentrerad på att tvätta i timmar, eftersom ingen tvättmaskin finns. Axelryckningen vid att lämna ifrån sig telefonen i en halv dag för att den behöver laddas. Lyckan i att känna sig ren efter att ha skopat vatten över sig i en balja i ett mörkt hörn, för att man verkligen var smutsig innan. Känslan efter att ha sopat ett jordgolv rent, eftersom det inte finns någon dammsugare i världen som skulle kunna gjort det bättre.
Jag älskar familjekänslan. Att man accepteras som en familjemedlem, nästan hellre än en vän. Att alla med självklarhet är bröder och systrar, mödrar och fäder. När man lärt känna varandra blir man sällan kallad annat än mamma, pappa, syster eller bror. Alla äldre kvinnor är barnens mormor och alla är välkomna för en måltid eller ett samtal i ens hem.
Jag älskar att man inte har bråttom till något, för att man lever i nuet. Det gör inget att tiden går, för man kan njuta i stunden. Man behöver inte skynda genom livet, för livet pågår här och nu, och försöker man skynda igenom det kommer man bara komma ut på andra sidan och se vad man missat."
Linnea, vår afrikanska Mama och jag.