Ett barn på rymmen
Vi förväntade oss inte skulle bli enkelt när vi öppnade barnhemmet. Vi antog att vissa av barnen skulle längta hem till den trygghet eller de hem dom hade innan dom kom till oss. Även om det kanske innebar en 90årig mormor som inte kunde ta hand om den, en alkoholiserad moster eller rent utav bara sitt gamla hus där dom nu bodde själva efter att föräldrarna gått bort.
Men jag blev förvånad hur allt flöt på så bra, så "smärtfritt". Visst vi har haft några av barnen som varit ledsna och gråtit efter sin mamma som inte längre är i livet och andra som saknat sin mormor där dom bodde innan. Men över lag anpassade sig barnen otroligt snabbt.
Vi vet ju att de bär på otroligt smärtsamma händelser från deras tidigare liv och dom är ju bara barn. Var och en har fått öppna sig i sin egen takt. För vissa tog de några timmar, för andra månader och vissa har inte riktigt öppnat sig än.
För några veckor sedan så rymde en av våra barn, 9åriga Adam som kom till barnhemmet när vi öppnade med sin 4åriga syster. Deras tre äldre syskon, Noah 11 år, Jalome 13 år och Diana 15 år bor kvar i de huset familjen tillsammans bodde i innan båda pappan och mamman dog. Jalome talade om för mig att hennes mammas sista önskan var att dom inte skulle lämna huset och därför vill dom nu alltså bo kvar där.
Pappan dog för några år sedan men mamman dog förra sommaren, alltså knappt ett år sedan. Byledningen beslutade att Anette och Adam som är de yngsta bör flytta till barnhemmet då de är för små för att ta hand om sig själva.
Jag tycker ju dock att en 11åring, 13åring och 15åring också är på tok för unga för att ta hand om sig själva men de beslutet togs och hur hemskt de än är så får de "prioriteras", vi har tagit emot 17 barn på barnhemmet stödjer 3 spädbarn med mjölkersättning och hjälper de kvarvarande tre barnen i familjen jag skriver om med mat varje månad.
Jag kan inte föreställa mig hur det är att förlora både sin mamma och pappa och sedan splittras syskonskaran. Detta är nog anledningen till att Adam valde att rymma. Han och hans bror Noah struntade i skolan och rymde iväg tillsammans, de bodde i skogen och sov alltså utomhus. I Sverige hade det blivit ett stort pådrag med polis och media involverade. Men i vårt fall så gick våra arbetare till byn och hörde sig för om någon sett småpojkarna och folk visste att dom rymt ut i skogen men också att dom var okej.
Vi ville inte tvinga tillbaka Adam eller Noah trots att vi var väldigt oroliga men efter några dagar när han kom hem självmant så sa jag till vår arbetare Felisian att prata med honom, inte vara arg och skälla utan bara sitta ner och prata med han och fråga vad han känner. Han sa då vad vi alla väntat oss att hans bror Noah hade bett han att rymma med honom. Det var deras sätt att få vara tillsammans igen. Men sådan tur var efter några dagar så insåg dom båda att detta inte var någon hållbar lösning. Felisian var även hemma hos Noah för att prata med honom om situationen och vi har sagt till syskonen som bor kvar hemma att dom alltid är välkomna till oss på barnhemmet och kan prata med oss om de är något dom behöver hjälp med. Nu är dom i alla fall hemma och både Adam som bor hos oss och brodern Noah som bor kvar hemma har fått lätta på sina hjärtan och vi hoppas på dom förstår att dom behöver inte rymma för att få vara tillsammans.
