Tillbaka i Sverige.
Åter på svensk mark. Efter åtta månader i mitt älskade Tanzania. Jag har två hem, två familjer. I Tanzania och i Sverige.
Jag har pendlat mellan Sverige och Tanzania sedan 2010 och de är alltid lika svårt att lämna Tanzania kanske för att jag känner att jag behövs mer där än i Sverige. Denna gången var utan tvekan den svåraste. I oktober förra året öppnades barnhemmet och under dessa sju månader har jag i stort sett träffat som varje dag. Att säga hejdå till dem som jag gjorde för ca tre veckor sedan var otroligt svårt. Det var omkring 60 personer i barnhemmet i Bumilayinga, var och en förgyllde min sista kväll! Mycket kärlek, sång, dans, skratt men också många tårar.
Jag har pendlat mellan Sverige och Tanzania sedan 2010 och de är alltid lika svårt att lämna Tanzania kanske för att jag känner att jag behövs mer där än i Sverige. Denna gången var utan tvekan den svåraste. I oktober förra året öppnades barnhemmet och under dessa sju månader har jag i stort sett träffat som varje dag. Att säga hejdå till dem som jag gjorde för ca tre veckor sedan var otroligt svårt. Det var omkring 60 personer i barnhemmet i Bumilayinga, var och en förgyllde min sista kväll! Mycket kärlek, sång, dans, skratt men också många tårar.
De allra minsta förstod inte att jag skulle åka så när jag tillsammans med våra arbetare står där och gråter så drar lilla Destiny "Mamma Rahema" i kjolen och frågar henne "Mamma varför gråter du?" hon svarar "Jessica skall åka imorgon" Destiny säger då "Men hon kommer ju imorgon igen". Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Hon vet ju inget annat jag har ju varit där dagligen sedan hon blev en del av vår familj.
Jag tillsammans med några av barnen på "hejdå-partyt"
