Att vara föräldralös...
På vårat barnhem bor de 18 föräldralösa barn var och en av dom med en egen historia. Historier som sätter djupa spår. Historier som berör. Jag har märkt att i Tanzania när jag lever mitt uppe i allt detta så känner jag inte efter lika mycket, för hade jag känt efter så hade jag aldrig klarat att leva där och hjälpa andra människor. Inte för att de inte händer bra saker för de gör de varje dag men de händer också mycket hemskt och orättvist. Så de jobbiga man ser och upplever gör sig påmint först när man kommer därifrån. Som nu när jag kom till Sverige för en liten semester. Det är då man känner efter, tänker och förstår hur lyckligt lottad man är och vilka kämpar våra underbara ungar är. Jag tänkte framöver lägga ut alla barnens historier, en i taget.
