Barnen i Bumyilainga
Jag har vigt mitt liv åt våra barn här i Tanzania och det kan vara det bästa belut jag någonsin tagit. Men det har inte varit enkelt och kommer antagligen inte bli enklare. Vi har 18 barn i olika åldrar och alla bär på tunga bagage. En av killarna rymmer ofta, en annan går över gränsen gång på gång, han har både startat stor skogsbrand och förstört saker på barnhemmet, en tredje är tyst för det mesta och gråter ofta. Desamma med flickorna, en har rymt och har upprepade gånger... lappat till sina mindre "syskon". En annan gråter ofta och längtar efter sina äldre syskon. Alla söker kärlek och uppmärksamhet på sitt eget vis och man försöker räcka till och finnas där för dem alla. Många gånger känner man sig otillräcklig, när man glömmer köpa den där skolboken någon bad om eller när man glömmer fråga de äldre barnen om de behöver fler tjocka tröjor nu när det är som kallast här. För att det är sällan de frågar själva. Eller när de anställda sagt att potatisen är snart slut och man glömt lämna pengar till att köpa mer. Det är ett heltidsjobb att ta hand om alla dessa barn och se till att deras psykiska och fysiska behov är mättade. De finns med i mina tankar 24/7 oavsett om jag är hemma, på sverigebesök eller lägger mig för att sova. En sak i säker jag skall fortsätta göra mitt bästa för att ge er det liv ni förtjänar och ni har alla fått en oersättlig plats i mitt hjärta.
