Tack till er som hjälpte oss att rädda Samuels liv!
Eva och Simon på barnhemmets bror Samuel 15 år gammal råkade ut för en motorcykelolycka på onsdagen för tre veckor sedan i hembyn Bumilayinga (där barnhemmet ligger). Han åkte motorcykel förbi en fotbollsplan då han olyckligt fick en fotboll i huvudet och tappade kontrollen. Jag fick information om olyckan först på fredagen, jag och Felisian tog då bilen in till Mafinga 45 minuters resa från vår by utan att veta hur allvarligt det var. Med blotta ögat kunde man inte se att han varit med om en olycka då han inte hade några yttre skador. Jag bad genast att få prata med läkaren för att få veta vad de kommit fram till och vad de gett honom för medicin. Jag fick se röntgenbilden och de konstaterades att hans högra lunga var 50% fylld med blod. Läget var kritiskt då han både hostade och spydde blod och kämpade för att andas. Den enda medicinen han fått var antibiotika vilket absolut inte var tillräckligt i hans läge. Vi ringde en läkare som vi känner i den större staden Iringa och skickade Samuel, hans mamma och en släkting med taxi till dit (Ambulanser är ingen självklarhet som i Sverige). Väl framme sätter de in ett dränage för att tömma lungan på blod och syrgas då han hade syrebrist. Läget förvärrades dock och under lördagsmorgonen flyttades han från priviatsjukhuset dit vi tagit honom till de statliga sjukhuset där han lades in på intensiven.
Jag, Felisan och Linnea satte oss o bilen för att köra de dryga två timmarna till Iringa. Han hade stött på komplikationer som tyligen är ganska vanligt när lungan dräneras. I åtta dagar slets vi mellan hopp och förtvivlan. Jag trodde aldrig jag skulle kunna känna så mycket för en annan människa under så kort tid men det enda som spelade någon roll där och då var att Samuel skulle överleva. I mitten av veckan dog mannen i sängen mitt emot Samuels. Han kom samtidigt som oss från Mafinga och hade blivit biten av en flodhäst i magen under en fisketur. Har svårt att glömma hur flugorna samlades omkring honom kvällen innan han dog.
Samuel började efter många bakslag sakta men säkert bli bättre och efter 12 dagar på sjukhus kunde vi tillsammans åka hem. Men han har en lång väg att gå innan han är helt återställd. Vi är hemma hos honom varje dag och byter och tvättar såren från operationen. Han har gått ner väldigt mycket i vikt och vi skall i slutet på denna vecka eller i början på nästa ta med honom på en efterkontroll.
Det finns inga ord som räcker till för att tacka er som hjälpte oss att rädda Samuel. Vi och Samuels släkt är er evigt tacksamma.